Musem med fokus på samtidskonst, rörlig bild och offentling konst.

Beyond the Safe Zone

Vid ett besök på ett konstmuseum eller galleri ställs vi inför möjligheten att konfronteras med det oväntade, att vidga våra perspektiv och utmana invanda tankemönster. Museet blir därmed en sorts "safe space" – en plats där fantasin får fritt spelrum och nya tankar kan växa. Vi kan också skapa personliga "säkra zoner" genom vardagliga handlingar: att sätta på sig hörlurar, fördjupa sig i mobiltelefonen eller dra ner kepsen. Dessa handlingar skapar ett skyddat avstånd till omvärlden, en privat tillflyktsort för reflektion och psykologisk trygghet.

Konstverken i Beyond the Safe Zone är rotade i olika typer av konflikter och osäkerhet, men ser bortom det begränsade begreppet "safe zone".

Behovet av skydd och trygghet är universellt och speglas i hur begreppet "säkerhetszon" används i vitt skilda sammanhang, från militära och humanitära operationer till aktivism och utbildning. Frågan om trygghet handlar om mer än fysiskt skydd; det kan också innebära att skapa platser för gemenskap, läkning och motstånd – zoner där marginaliserade grupper kan verka utan hot eller våld.

Hemmet, som borde vara en trygg plats, kan istället bli en miljö där individens behov och identitet kolliderar med omgivningens förväntningar och normer. När de strukturer vi förväntas vila i visar sig vara kontrollerande, dysfunktionella eller toxiska, utvecklar människor strategier för motstånd: flykt, mentala skyddsmekanismer eller aktivt skapande av egna utrymmen för frigörelse.

Även på en samhällelig nivå finns ett dubbelt förhållande till säkerhet. Inom säkerhetspolitiken används "safe zones" ofta för att beskriva skyddszoner avsedda att skydda civila från krig, våld eller förföljelse. Dessa zoner, som upprättas av internationella organ som FN eller av militära styrkor, omfattas dock märkligt nog inte av internationell humanitär lag, vilket understryker deras bristande skydd.

Men vad händer när själva begreppet ”säkerhetszon” förvandlas till sin motsats? Filosofen Achille Mbembe beskriver hur "säkra zoner" istället kan bli "dödszoner". Nekropolitik syftar på hur politiska beslut fortlöpande avgör vem som får leva och vem som lämnas att dö, där rätten till liv styrs av kontrollen över resurser. När undantagstillstånd utropas sätts också lagar ur spel, människor fråntas sina vanliga rättigheter och riskerar att utsättas för godtycklig styrning. Dessa radikalt dehumaniserade platser – som krigszoner och flyktingläger – är inte bara områden där staten misslyckas med att skydda sina medborgare, utan där den också ofta aktivt bidrar till deras utsatthet.

Mot denna bakgrund väcker därför etablerandet av säkerhetszoner både moraliska och etiska frågor. Vem tillåts tillträde och vem utestängs? Vilka rättigheter beviljas inom dessa zoner och vilka fråntas sina grundläggande rättigheter? För vissa kan en "safe zone" innebära trygghet, medan den för andra blir ett verktyg för exkludering och kontroll.

Detta står i direkt motsats till vad säkra zoner är tänkta att vara, och kan paradoxalt nog undergräva internationella skyddslagar som asylrätten och principen om förbudet mot att sända tillbaka människor till länder där de riskerar förföljelse, tortyr eller andra allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Samtidigt kan rädslan för förändring användas som ett subtilt maktmedel för att bevara existerande strukturer och kontrollera vad som uppfattas som hotfullt eller främmande. Vad som framstår som trygghet för vissa kan bli en mekanism för exkludering och kontroll för andra.

Men i samma rum där rädsla används för att begränsa frihet, uppstår också motstånd och möjligheter. För vissa innebär motståndet att skapa egna rum där deras existens och identitet kan blomstra ifred. Andra menar att dessa egna rum, som verkligen behövs för att marginaliserade grupper ska kunna känna sig trygga, blir ännu kraftfullare om de öppnar dörrar till "trading zones" med andra grupperingar. Platser där idéer, erfarenheter och uttryck möts och byts. Där ömsesidigt utbyte, snarare än avskildhet, skapar nya sätt att tänka, leva och samexistera.

Konst, engagemang och gemenskap erbjuder vägar att ifrågasätta etablerade strukturer och omförhandla vad trygghet och tillhörighet egentligen kan betyda. Det inledande (och avslutande) konstverket i utställningen väcker frågan om vad ett ”vi” som ”är här” egentligen innebär. Genom att peka på hur förflyttningar och existens påverkar begreppet ”vi” ställs frågan om vad som förenar oss. I en värld där gränser både skapar trygghet och utsatthet, borde väl ”vi” rimligtvis stå för något gemensamt för oss alla? När illusionen om säkra zoner är borta, hur kan vi stärka känslan av säkerhet och gemenskap, både som individer och som samhälle?

I samband med utställningen visas filmen Miguel’s War av Eliane Raheb på Röda Kvarn vid två tillfällen, första gången i anslutning till vernissagen 17 maj.